Antibiotikaresistens

Både antibakteriella ämnen och bakterier har förekommit i miljontals år i naturen. Människan har rubbat balansen genom att använda stora mängder antibiotika som medicin till människor och djur. På så sätt har vissa bakterier utvecklat en motståndskraft mot antibiotika. Att använda antibiotika klokare och att följa hygienrutiner bättre kan göra att den här utvecklingen bromsas.

Att smittas av en resistent bakterie är oftast inte farligt för en frisk person. Men för den som till exempel är allvarligt sjuk, för tidigt född eller har genomgått en svår operation kan det vara livsfarligt att få en infektion som inte går att behandla.

Bakterier sprids i trånga miljöer

Smittan sprids lättare i täta miljöer som trånga bostäder, förskolor och i djuruppfödning. Risken för spridning ökar om hygienen är dålig. Att vi reser till länder där resistenta bakterier är vanliga ökar också risken för smittspridning.

Hälso- och sjukvård och äldreomsorg är miljöer där risken för spridning är extra stor eftersom infektioner är vanliga där, de personer som vistas där kan vara infektionskänsliga och eftersom mycket antibiotika används där. Om bakterier finns hos en patient på en sjukhusavdelning kan de lätt spridas till andra patienter om hygienrutiner inte följs.

Olika typer av resistenta bakterier

Det finns i dag flera typer av bakterier som har utvecklat en motståndskraft mot de vanligaste sorterna av antibiotika. Detta innebär att man kan tvingas använda andra antibiotika med sämre effekt och mer biverkningar. Förutom att patienten riskerar att få en sämre behandling, kan det leda till att fler bakterier blir resistenta mot antibiotika.

I Sverige finns fyra antibiotikaresistenta bakterier som sjukvården enligt smittskyddslagen ska rapportera in till Folkhälsomyndigheten och smittskyddsläkaren i landstinget där upptäckten gjorts. Dessa bakterier kan ge svåra infektioner, men man kan även vara smittad och bära på bakterien utan att bli sjuk av den.

• MRSA (meticillinresistent Staphylococcus aureus) är gula stafylokocker som har utvecklat resistens mot stafylokockpenicillin. De är ofta resistenta även mot andra antibiotika med bredare spektrum. Gula stafylokocker är den vanligaste orsaken till variga sårinfektioner. De kan också ge allvarliga infektioner som blodförgiftning (sepsis) och infektioner på hjärtklaffarna (endocardit).
• ESBL (Extended Spectrum Beta-Lactamase) är enzym som gör bakterier resistenta mot våra mest använda antibiotikagrupper. ESBL-bildande tarmbakterier, till exempel kolibakterier, kan orsaka urinvägsinfektioner och svåra infektioner som blodförgiftning.
• VRE (vankomycinresistenta enterokocker) tillhör en grupp av tarmbakterier (enterokocker) som är resistenta mot antibiotikaklassen vankomycin. De kan ge urinvägsinfektioner och även svåra infektioner som blodförgiftning.
• Pneumokocker med nedsatt känslighet mot penicillin kan som alla pneumokocker ge lunginflammation, bihåleinflammation och öroninflammation. Även svårare infektioner som hjärnhinneinflammation kan orsakas av pneumokocker.

Sverige arbetar aktivt mot antibiotikaresistens

Målet för Sveriges arbete mot antibiotikaresistens är att kunna ha kvar antibiotika som ett verkningsfullt vapen när människor och djur drabbas av svåra bakteriella infektioner. För att nå dit behöver vi arbeta på många områden, genom att:

• använda antibiotika på ett klokt sätt vid behandling av både människor och djur.
• förebygga smittspridning och stoppa utbrott.
• utveckla nya antibiotika och andra behandlingsmetoder mot infektioner.

Arbete med de här frågorna bedrivs inom ramen för den strategi för ett samordnat arbete mot antibiotikaresistens och vårdrelaterade sjukdomar som riksdagen antog 2006. Under Sveriges ordförandetid i EU 2009 fokuserade man på att tillsammans med de andra länderna utveckla nya verksamma antibiotika.

En global fråga

Mikroorganismer följer med människor, djur och varor som rör sig mellan länder och därför är globalt samarbete viktigt i arbetet mot antibiotikaresistens. Även om problemet är mindre i de nordiska länderna än på vissa andra håll i världen, krävs en bred internationell samverkan.

Sverige deltar i arbetet på både europeisk och global nivå, genom kontakter med den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC och Världshälsoorganisationen WHO. Det finns också ett internationellt nätverk, ReAct, som arbetar med antibiotikaresistens.

Informationen kommer från Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Strama och Vårdguiden.